DX-ing
Ett annat intresse jag hade i ungdomen var DX-ing.
Det är nästan så att jag frågar mig själv hur jag hade tid med alla dessa olika intressen men svaret är ju ganska enkelt.
Det fanns varken mobiltelefon eller dator och på tv fanns bara en kanal vilken sällan eller aldrig sände några program för oss ungdomar.
Nåväl, vad är då DX-ing?
Kort och enkelt så är det att man lyssnar/lyssnade på radiostationer från hela världen.
När man lyssnade på en station så antecknade man efterhand ned klockslag om programpunkterna.
Vilka låtar/musik som spelades, när det var nyheter o.s.v
Man brukade lyssna ett par timmar och därefter det så skrev man ett verifikationsbrev till radiostationen.
Dom här verifikationsbreven skulle vara väldigt strikt skrivna med exakta tidpunkter för varje programinslag och vad dom handlade om, vilka låtar som spelats osv.
Efter en tid så fick man ett svar från den/dom radiostationer man skrivit till.
Det var oftast ganska stora kuvert som man fick och som innehöll vimplar, tidskrifter och annat material om landet ifråga.
Sändningarna var alltid på kortvåg eftersom det är dom ”vågorna” som kan ta sig runt hela jordklotet.
Det här innebar att man måste ha en radioapparat med flera olika kortvågsband för att få in stationen/stationerna utan alltför stora störningar.
Det här var i mitten på 60-talet och transistorn hade precis slagit igenom precis som fm-bandet också började komma.
Dock så fanns på dom radioapparaterna sällan eller aldrig något kortvågsband.
Man var alltså tvungen att ha en äldre radiorörs-driven radio.
Tack och lov så fanns dessa i överflöd och dom flesta helt utmärkta för just att lyssna på kortvåg.
Alla införskaffade sig transistorradio vilket var helt förståeligt.
Inte minst då en rördriven radio behövde runt 5 minuter för att ”värma” upp innan man kunde börja lyssna.
Begagnade rördrivna apparater köpte man på loppmarknader och en riktigt bra sådan fick man då i mitten av 60-talet för mellan 5 – 10 kronor.
Jag hade flera stycken och det mest för att kunna plocka delar ur när man skulle reparera den apparat som man hade som ”huvudapparat” när man dx-ade.
Oftast var det rören som var väldigt känsliga som gick sönder, visserligen så var dom relativt billiga att köpa i en radio-tv butik men hade man apparater som man inte gett mer än 5 kr per st för så var det alldeles perfekt.
Det var en skolkamrat till mig som började med dx-ing jag tyckte det lät spännande.
Vi var tre stycken tonåringar som 1965 bildade DX klubben KMB.
KMB var helt enkelt initialerna i våra namn Karl-(Gustav), Magnus och Bertil.
Hemma hos Karl-Gustav fanns en stor lokal i källaren i deras villa vilken blev vår klubblokal.
Ganska snabbt strömmade ännu fler intresserade till och blev medlemmar.
Efter högstadiet så fick jag personligen många andra intressen och i samband med att jag också bytte bostadsort så blev det inget mer dx-ing för min del
KMB som klubb blev däremot ganska långlivad och lades inte ner förrän 1997.
Idag så finns det överhuvudtaget inte så många som vet vad Dx-ing är.
Det var då ett intresse för ungdomar men dom som idag håller på är entusiaster i övre medelåldern.
Hade jag varit ungdom idag så jag absolut inte heller suttit vid en radioapparat och lyssnat på ett program från Ecuador eller annat land.
Världen har ju globaliserats och detta inte minst genom internet så jag förstår mycket väl ungdomarna idag.
Nåväl, det här var lite om DX-ing.
Vid pennan/tangentbordet,
baaartil
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar