Mitt fotointresse

Fotoamatör

Ända sedan jag var väldigt ung så har jag varit intresserad av foto och kameror.
Min farbror hade en fotolärobok som hette Fotolärobok i bild och var skriven av Gösta Skoglund, den lånade jag och slukade i mig allt om fotografering, dock utan att själv ha någon kamera.

Min första egna kamera köpte när jag var runt 12:års åldern.

Det var en ganska enkel kamera men vilket märke det var kommer jag inte ihåg.
Dock så var det en kamera som man kunde göra vissa manuella inställningar på vilket jag tyckte var mycket viktigt.

Jag tyckte då det att har man bara möjlighet att själv ställa in bländare, slutartid och avstånd så

är det fotografen som tar bilderna och inte kameran.

Den första systemkameran köpte jag när jag var 15 år och det var en Pentax S1a.

Det var en sådan där med skruvgänga för optiken som var väldigt vanligt då.
Storebror Pentax spotmatic hade inbyggd ljusmätare men det var inget som tilltalade mig då jag ansåg att det var mycket bättre med en separat ljusmätare.

Min nästa kamera runt 5 år senare blev en Konica Autoreflex T3 som var en jädrans bra kamera.

Nästan allt gjort i metall, inga slitdelar av plast. Bra ljusmätare i sökaren. Varken kyla, hetta, fukt eller sand kunde ställa till det. Mycket enkelt att använda för bilder på en nästan proffsig nivå.

Till den skaffade jag en del extra optik och vill minnas att jag hade en 28 mm, en 35 mm, normalgluggen 50 mm, tele 90 mm samt en zoom på 80-200.
Den pålitliga kameran följde mig sedan under många många år.

I början som ivrig amatörfotograf då när jag var i 12:års åldern så köpte jag även en mörkrumsutrustning så jag själv kunde framkalla, kopiera och förstora mina bilder.

På den tiden så var det ju vanligast med svartvit film och fortfarande kan jag tycka att svartvita bilder pasar väldigt bra ibland.

När jag sedan köpte min Konica i 20:års åldern så var det samtidigt med att jag blev sambo och skaffade egen familj.

Mörkrumsutrustningen åkte då iväg och jag plåtade mest med diapositiv film.
Otaliga är väl dom släktingar och vänner som skruvat sig oroligt i stolen när dom hälsade på och jag plockade fram diaprojektor och duk *skrattar*.

Så småningom gick jag från att plåta i dia och övergick till vanlig negativ färgfilm.
Fotolabben hade ju växt upp som svampar ur jorden och man behövde inte längre gå till fotoaffären för att framkalla en film utan skickade bara in den för framkallning och kopiering och så kom bilderna några dagar senare nerdimpande i brevlådan.

Den där Konican behöll jag som sagt var i många många år och jag brukar säga till min minsta son (bilden ovan) att det är nog inte många barn som blivit så mycket plåtade som honom.

Nästa kamera jag köpte var när Aps systemet kom och just det där med att man direkt i kameran vid fotograferingsögonblicket kunna välja mellan 3 olika format och storlekar på bilden tyckte jag verkade väldigt praktiskt.

Nu blev det ju mest i kompaktkameror som det här nya formatet anammades men även några systemkameror kom för APS.
Jag köpte då en Minolta Vectis S100 och den kameran har jag fortfarande kvar om jag nu till äventyrs någon gång skulle få för mig att plåta analogt, men det kommer nog aldrig att hända *skrattar*.
Dock så höll jag mig till zoomobjektivet som medföljde och köpte inte fler objektiv till den

Digitalkameror var jag väldigt länge emot men gav mig till sist.

Plåtar inte så mycket numera och har bara en enkel Canon Powershot kompaktkamera.
Jag älskar numera digitaltekniken och gillar också numera att ha kameran inställd på ”A” så att kameraprogrammet sköter allt.
Visserligen så kan man på den här lilla kameran i läge P göra en hel dela manuella inställningar, men det är en halv vetenskap.

Visserligen så tar inte en kompaktkamera bilder ens i närheten av en systemkamera men som sagt så plåtar jag inte så mycket numera och den där lilla Powershoten tar bilder som jag är alldeles tillfreds med.

Någon karriär som fotograf har jag däremot aldrig haft.

I 18:års åldern jobbade jag under ett år som elev/assistent till en reklam och modefotograf men insåg att jag nog i fortsättningen skulle hålla mig kvar som glad och ivrig amatörfotograf och satsa på något annat yrkesliv.
Jag hade och har helt enkelt inte den konstnärliga blick som krävs för att för att bli en duktig yrkesfotograf.

Nåväl, det här var lite om några dom kameror jag haft och mitt fotointresse.

Vid pennan/tangentbordet,

baaartil

Pariboy

Pariboy.

Den här maskinen har häng med i över 20 år och är still going strong. Med lite underhåll och daglig rengöring/omvårdnad så har den aldrig svikit.

Man kan nästan säga att det är den här maskinen som gör att jag kan leva ett normalt liv. Den står ständigt framme och klar och jag använder den vid normalläge 3 gånger per dag.

Undrar hur människor i min situation klarade sig innan men det är klart, många klarade inte sig.

Nåväl, jag är mycket tacksam för den här lilla pålitliga livräddaren.

Vid pennan/tangentbordet,

baaartil

DX:ing

DX-ing

Ett annat intresse jag hade i ungdomen var DX-ing.
Det är nästan så att jag frågar mig själv hur jag hade tid med alla dessa olika intressen men svaret är ju ganska enkelt.
Det fanns varken mobiltelefon eller dator och på tv fanns bara en kanal vilken sällan eller aldrig sände några program för oss ungdomar.

(Luxor ambasadör)
Nåväl, vad är då DX-ing?
Kort och enkelt så är det att man lyssnar/lyssnade på radiostationer från hela världen.
När man lyssnade på en station så antecknade man efterhand ned klockslag om programpunkterna.
Vilka låtar/musik som spelades, när det var nyheter o.s.v
Man brukade lyssna ett par timmar och därefter det så skrev man ett verifikationsbrev till radiostationen.
Dom här verifikationsbreven skulle vara väldigt strikt skrivna med exakta tidpunkter för varje programinslag och vad dom handlade om, vilka låtar som spelats osv.
Efter en tid så fick man ett svar från den/dom radiostationer man skrivit till.
Det var oftast ganska stora kuvert som man fick och som innehöll vimplar, tidskrifter och annat material om landet ifråga.


Sändningarna var alltid på kortvåg eftersom det är dom ”vågorna” som kan ta sig runt hela jordklotet.
Det här innebar att man måste ha en radioapparat med flera olika kortvågsband för att få in stationen/stationerna utan alltför stora störningar.

(Senaste nytt i mitten på 60-talet)
Det här var i mitten på 60-talet och transistorn hade precis slagit igenom precis som fm-bandet också började komma.
Dock så fanns på dom radioapparaterna sällan eller aldrig något kortvågsband.
Man var alltså tvungen att ha en äldre radiorörs-driven radio.
Tack och lov så fanns dessa i överflöd och dom flesta helt utmärkta för just att lyssna på kortvåg.

(Här en "modern" radio från 60-talet)
Alla införskaffade sig transistorradio vilket var helt förståeligt.
Inte minst då en rördriven radio behövde runt 5 minuter för att ”värma” upp innan man kunde börja lyssna.

(Begagnade rörradio apparater)

Begagnade rördrivna apparater köpte man på loppmarknader och en riktigt bra sådan fick man då i mitten av 60-talet för mellan 5 – 10 kronor.
Jag hade flera stycken och det mest för att kunna plocka delar ur när man skulle reparera den apparat som man hade som ”huvudapparat” när man dx-ade.
Oftast var det rören som var väldigt känsliga som gick sönder, visserligen så var dom relativt billiga att köpa i en radio-tv butik men hade man apparater som man inte gett mer än 5 kr per st för så var det alldeles perfekt.

Det var en skolkamrat till mig som började med dx-ing jag tyckte det lät spännande.
Vi var tre stycken tonåringar som 1965 bildade DX klubben KMB.
KMB var helt enkelt initialerna i våra namn Karl-(Gustav), Magnus och Bertil.
Hemma hos Karl-Gustav fanns en stor lokal i källaren i deras villa vilken blev vår klubblokal.
Ganska snabbt strömmade ännu fler intresserade till och blev medlemmar.


Efter högstadiet så fick jag personligen många andra intressen och i samband med att jag också bytte bostadsort så blev det inget mer dx-ing för min del


KMB som klubb blev däremot ganska långlivad och lades inte ner förrän 1997.
Idag så finns det överhuvudtaget inte så många som vet vad Dx-ing är.
Det var då ett intresse för ungdomar men dom som idag håller på är entusiaster i övre medelåldern.


Hade jag varit ungdom idag så jag absolut inte heller suttit vid en radioapparat och lyssnat på ett program från Ecuador eller annat land.
Världen har ju globaliserats och detta inte minst genom internet så jag förstår mycket väl ungdomarna idag.


Nåväl, det här var lite om DX-ing.


Vid pennan/tangentbordet,
baaartil

Röda tråden

Röda tråden

När man har en blogg så bör man kanske ha en ”röd tråd”.
Jag har dock ingen sådan.

När jag fick för mig att börja blogga så var det mest för att se hur det går till och hur svårt det kan vara.
Som så många andra ”gubbar” i min ålder så är jag en vanlig enkel men för det lika glad datoranvändare utan några större datorkunskaper.

Jag skriver och kollar mail, är ute på sociala nätverk som Facebook m.fl.
Googlar när jag söker något.
Kollar runt på ”min” lokala morgontidning samt kvällspressen och andra media.

Jag är ingen artist/musiker/skådis/författare/företagare av något som helst slag som måste vara ute på dom sociala medierna för att sälja in min image och profil.

Har inte gjort några inlägg här på blogspot på många månader men tycker jag att det är kul så fortsätter jag, precis som jag sitter här just nu och gör ett inlägg.

Nåväl, nu är detta inlägg slut.

Vid pennan/tangentbordet,
baaartil

Magiska Mysterier Med Magico.

Trolleri/Magi

Redan som väldigt ung så var jag väldigt intresserad av magi och trolleri.
Att komma in i den här världen där mysterierna hela tiden omger varandra är väldigt svårt och det är ju också själva tanken med alltihop

På den tiden så var det väldigt svårt att komma in i den världen.
Det fanns inget internet och den enda möjligheten som man hade var att själv ta kontakt med "trollkarlar" vilket inte heller var det enklaste då allt inom magin ligger i själva essensen att inte avslöja något.
En trollkarl/magiker som avslöjar sitt "trick" är ju inte längre en trollkarl och dess minde en magiker.

Jag kom alltså in på det här redan när jag var i 12-13 års ålder men boende ute på bondvischan fanns ingen chans att kunna ta del i lösningen av alla mysterier.
Det var inte förrän i 20-års åldern då jag bodde i en relativt större stad och lärde känna andra trollkarlar/magiker som jag äntligen fick möjligheten att lära och se allt det som jag tidigare varit så förundrad över.
Att avslöja hemligheten bakom ett "trick" är att avslöja sig själv.

Genom alla dom år som jag höll på så har jag lärt mig känna en del kända trollkonstnärer och jo visst, Labero har varit en av dem även om han enbart var 13 år första gången jag såg honom.

Då på den tiden, då jag var som mest aktiv så var jag även medlem i den förening som jag känner så starkt för och som heter SIC! (Skånes Illusionist Club) och den klubb-nålen som vi då på 70-talet skapade har jag fortfarande kvar.
Jag var även medlem i MCD (Magisk Cirkel Danmark) samt naturligtvis SMC (Svensk Magisk Cirkel).
Boende som jag då var i Helsingborg så var det fullständigt och självklart att jag var med vid varje sammankomst som vid den tiden innebar att vi hade träffar en gång varje månad i SIC och likadant var det med MCD.

Själv har jag aldrig blivit någon framstående trollkarl eller illusionist. Jag gjorde sporadiska framträdanden på firmafester, barnkalas, tivolin osv. men det var aldrig riktigt min grej och framförallt så hade jag på den tiden ett jobb som tog all tid.
Roligare var det däremot att träffa alla dessa trollkarlar/magiker på alla våra olika träffar i både SIC samt MCD.
Att "trolla" för trollkarlar är en helt annan sak än att trolla för gemene man.
När man trollar för trollkarlar så är det egentligen som så att alla vet vad som skall hända och vad "tricket" egentligen går ut på.
Det är då som man själv MÅSTE ha kommit på en helt ny variant av varianten som ingen tidigare sett.

Själv så hade jag ett "trick" som jag benämnde ruter 6 men det skulle egentligen kunna vara vilket kort som helst.
Jag tog en dagstidning, rev ur den sida som publiken ville och klippte sedan med en sax lite hit och dit,
Sedan fick någon ut publiken ta den där tidningssidan i sin hand och håll den rakt upp så att alla kunde se den.
Efter det så gick jag fram till någon annan helt slumvald ur publiken som fick välja vilket kort som helst ur en kortlek.
(Observera att det var en helt vanlig kortlek med 52 kort)
När sedan den som valt kortet fick ställa sig upp så fick även den som hade min ituklippta tidningssida göra likadant och alltid stämde min förutsägelse överens med det valda kortet.
Hur som helst så har jag "lurat" även dom mest garvade magiker med det "tricket".
Att jag själv kallar det ruter sex spelar inte så stor roll då jag kan göra det med vilket som helst kort i leken.

Nåväl, om nu någon fått intresse av trolleri/magi så kommer jag nu slutligen att lämna en länk till Nordens största rekvisitahandlare som har allt inom trolleri från det enklaste korttrick till hur man Houdini och bryter sig ur en svarvad och väl insluten låda som man sedan slänger ut i havet.
Vill ni veta hur Houdini gjorde så kan jag förklara det för en 1/4 del av priset som vanligtvis krävs.
Hur som helst, om någon är intresserad av magi så kommer här länk till Nordens största rekvisitahandlare.

http://www.harriesmagic.com/

 

Vid pennan/tangentbordet,

baaartil

Lite bilder

Bägarspelet, ett av världens äldsta trick som man hittat ristningar på i Egypten som var 6 tusen år gamla.

Ett väldigt enkelt men ändå bra trick om man presenterar det rätt, testa hemma och se.
Alla trolleritrick, illusioner hänger på presentationen.

Close up rekvisita, med dom här tillbehören så kan en dugtig magiker underhålla i flera timmar.

Kinesiska ringspelet.
Också ett trick - underhållningsnummer som har runt 6 tusen år på nacken.

Itusågade damen som även det är ett klassikt nummer som fått många uppföljare, t.ex zig zag lady.
Häckner har en otroligt härlig och skön akt med itusågade damen.

Hector El Neco, nestorn och en av sveriges/skandinaviens största genom tiderna..

Dai Vernon från USA, även kallad "The Professor".

Johhny Lonn. Med humorn som första kännetecken. Skicklig som få andra.

Tobbe trollkarl. Trollar främst för barn som egentligen är det svåraste man kan.

Paret Truxa som hade en fantastisk tankeläsningsakt.
Truxa som trollkarl låter jag bli att kommentera.

Johh Houdi. En mycket skicklig magiker med elegansen som förtecken.
Vann tävlingar i trolleri/magi redan som 10:åring.

Charlie Draper. En fantastisk magiker som "gatutrollat" sig runt världen och nu ett stort namn här hemma.

Carl Einar Häckner som säkert är välkänd för dom flesta.
Min absolut största favorit bland svenska magiker, kanske inte den mest tekniskt skicklige men otroligt bra på presentation/framförande av sina illusioner.

Helt outstanding oefterhärmelig!
Han började trolla efter att hans farmor hade trollat bort en kapsyl och sedan plockade fram den ut hans öra.

Sist men inte minst Labero som säkert inte behöver någon närmre presentation.
Träffade honom på en magikongress redan när han var i 13:års åldern och han var helt otrolig redan då.

SLUT

 

Jaha

Jaha, vad gör man nu då?


Är helt ny på det här med att skriva en blogg.
Vet inte riktigt vad jag skall skriva om eller om jag överhuvudtager kommer att få till en röd tråd i mitt skrivande.


Får låta den för mig obefintliga kreativiteten flöda och se vad det så småningom kan mynna ut i.

Skriver inte så mycket mer just nu men lägger in en bild på mig själv..


Se yahhhh all.

Vid pennan/tangentbordet,
baaartil

.